Har varit flitig användare av ägglossningstest men de vissar inte ett tecken på att det ska komma några ägg farandes för att bemöta Fredriks små riddare .

Bättre lycka nästa månad, jag hoppas denna mensen inte blir lika hemsk som förra – semestern väntar ju.

Mina tankar går till Ioma med make som fick ett tråkigt besked i veckan. Kram!

Fredriks chef har gått på samma behandling, hon varnar för ägglossningarna. De ska vara sååå mycket värre. Ja herregud, det känns som att jag kanske borde underätta min chef också om vad som händer.

Inte bara för att jag tvingas gå hem med värk, utan nu märker jag av det på humöret.  Jag är ilsk och blir upprörd och berörd av minsta lilla, jag säger vad jag tycker men lämnar sedan diskussionen då jag blir så arg.
Det kan ju ha med mensen att göra nu, men det känns som att det har smugit sig på under de senaste veckorna. Stackars de som tvingas stå ut med mig!

Puss o Kram tills nästa gång!

Vanliga (förekommer hos >1/100, <1/10): Huvudvärk, migrän, yrsel, illamående, sur mage, oregelbundna blödningar, genombrottsblödning, stänkblödningar (spotting), smärtsamma mentruationer, förändringar i vaginalsekretion, bröstspänningar, bröstförstoring.

Mindre vanliga (förekommer hos >1/1000, <1/100): Hjärtklappning, kräkning, hudåkommor såsom eksem och akne, ökad behåring, håravfall, muskelkramper i benen, bröstcancer, vätskeansamling, förändring i kroppsvikt, ökad aptit, förändrad sexlust.

Sällsynta (förekommer hos >1/10000, <1/1000): Blodpropp, överkänslighetsreaktioner (t ex nässelutslag, klåda), nedstämdhet, oro, torra ögon, problem att bära linser, svullnadskänsla i mellangärdet, ibland med buksmärtor.

På tisdag ska jag börja med Primolut, här kommer listan på biverkningar för denna.

Vanliga biverkningar (förekommer hos fler än 1 patient av 100) är oväntade blödningar, menstruationssmärtor samt viktökning.

Mindre vanliga biverkningar (förekommer hos färre än 1 patient av 100 men hos fler än 1 patient av 1000) är huvudvärk, illamående, påverkan på leverfunktionen, bröstspänningar, nedstämdhet, minskad sexuell lust samt acne och fet hy.

Sällsynta biverkningar (förekommer hos färre än 1 patient av 1000) är svullnad på grund av vätskeansamling.

Hormonella substanser av den typ som finns i Primolut-Nor kan i sällsynta fall ge godartade och i ännu sällsyntare fall elakartade levertumörer, vilket i enstaka fall har lett till blödningar i bukhålan.

Gissar detta är en biverkning, om det inte är vanlig vårtrötthet vill säga.

Jag märker INGENTING, funderar på om det är sockerpiller jag har fått recept på.

Livet lunkar på som vanligt med andra ord.

Har inte hunnit vara nervös då det varit så mycket på jobbet den sista tiden, men timmarna innan kom den såklart smygandes. Den där nervositeten som alltid dyker upp när jag ska göra något speciellt.
Klockan 11 lämnade jag jobbet för att köra in till stan, parkerade på torget och just då kom Fredrik gående så vi hade sällskap den sista biten.
Väl på plats fick vi vänta ett tag, min nervositet växte ännu större när jag såg på mitt kvitto att den nya doktorn hade utländsk härkomst. Framför mig såg jag en barsk man som bara skulle tala om för mig hur överviktig jag är och hur dum jag var som kom dit för att få hjälp… Ja, jag tror alltid det värsta

Till slut var det ändå vår tur, och han var inte så farlig som jag förställt mig såklart. Väldig trevlig men också väldigt svår att förstå till en början.
Han berättade att spermaprovet var toppen och att vi inte behövde prata om det mer, sedan tittade han på mig och även om jag fått besked att jag är hel där nere så blev jag lite orolig igen. Han berättade att HCG-röntgen visade att jag hade fri passage hela vägen genom båda äggledare.
Mitt problem är alltså ”bara” att jag inte har någon ägglossning och det som det nu hänger på är hur många folliklar jag har, vilket är de vätskefyllda blåsor som innehåller varsitt ägg.
Han pratade en massa om olika rön om vad som är bäst osv. men att det räcker med 5-6 folliklar för att man ska lyckas.

Tydligen hade min gamla doktor skrivit något om mina folliklar och jag blev genast orolig igen. Efter det sedvanliga ”fråga alla frågor du någonsin kan tänkas behöva veta om patientens hälsa” och ett nytt ultraljud kunde dock dagens doktor konstatera att jag hade 8 folliklar på höger sida och 6 folliklar på vänster sida. Vilket tydligen var till hans belåtenhet.

Hans nästa uttryck var något i likhet med:   -Nu kör vi!

Papper och penna gavs till mig samtidigt som han för hand började skriva ett kladdigt recept. Han bad mig skriva samtidigt för att komma ihåg allt han skulle berätta och förklara.

Vecka 1:
1 tablett Progynon dagligen

Vecka 2:
1 tablett Progynon dagligen

Vecka 3:
1 tablett Progynon + 2 tabletter Primolut dagligen

Vecka 4:
7 dagars uppehåll och menstraution

Detta ska upprepas under 3 månader och jag ska göra ägglossningstest för att veta när den infaller (vanligtvis dygn 14).
När jag kommer till månad 3 ska jag från 5:e dagen i mensturationscykeln äta 1 tablett Pergotime under 5 dagar som tidigarelägger ägglossningen.
Dygn 11 bör min ägglossning komma igång, här är det då viktigt att jag har haft koll på de två tidigare för att veta ungefär när denna kommer dyka upp. När stickan visar ägglossning ska jag snabbt bege mig till gyn för att få ytterliggare tablett/injektion (vet faktiskt inte vad han sa där) för att sätta extra krut på det och sen ska jag hem och ha ”KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK gånger FYRA” som min söta doktor uttryckte det.

Jag hade jätteförtroende för min tidigare doktor och var riktigt putt över att han hade slutat, den nya bor i Stockholm och är egentligen bara nere och jobbar tillfälligt i väntan på att de ska hitta en ersättare men som det lät på honom trivdes han väldigt bra och kliniken trivdes med honom. Han påpekade att jag var tvungen att ringa hans mobil om jag inte fick tag i kliniken den där dagen då ägglossningen är i full fart under månad tre, snacka om att lägga allt man kan på patienten! *glad*

Kan inte riktigt förstå det här, det som varit så långt borta är jag plötsligt mitt upp i.  Jag har påbörjat en hormonbehandling! Det är ju helt sjukt!

Jag passade på att fråga om IVF som är nästa steg. Skulle jag kunna bli bara för att jag är tjock? Han lugnade mig med att det spelar absolut ingen roll och påpekade igen att allt ser ju jättebra ut och vi har både spermier, ägg och fri passage.

Jag fick tid i Karlskrona för röntgen av livmodern,  tror det var i september 2007.
De ringer och avbokar tiden då deras röntgen utrustning gått sönder och den förväntas inte vara lagad förrän till våren. Man hänvisar mig till Karlshamns lasarett.  Allt blev plötsligt väldigt tungt.

Då mensen uteblev uteblev även samtalet till Karlshamn, jag försökte någon gång men man hade inga tider den månaden.
Därefter kom dödsfall i familjen, flytt för oss och väldigt mycket runt om oss själva som gjorde att vi inte tog tag i problemet. Vi orkade helt enkelt inte.

Oktober-november 2008 ringer jag tillbaka till Gynspecialisterna, vi är redo för att starta en ny utredning!
Vi får båda varsin ny remiss för spermaprov respektive HCG-röntgen. Jag får även tabletter utskrivna för att få igång mensen så jag kunde ringa och vara säker på att jag inte var gravid när jag bokade röntgentiden. Fredrik avvaktade sitt prov tills vi visste jag skulle få en tid.
Självklart får jag mens mitt i julhelgen, vilket sjukhus har tid att ta emot då?
Nästa menstruation kom i början av mars, jag ringde den 2e mars och fick en tid tisdagen den 10 mars kl 13.

Detta är nog en av de mest nervösa upplevelserna jag haft i mitt liv, jag hade tagit tjänstledigt och Fredrik likaså för att följa med och hålla mig sällskap. Då får han maginfluensa!!
Jag tvingas åka de 7 milen till Karlshamn utan sällskap, en hel timmes tid att fundera och bli ännu mer nervös. Självklart hade jag läst på internet att det är så hemskt att göra denna undersökning. Det skull göra fruktansvärt ont och man skulle ha kraftiga menssmärtor i flera dagar efteråt.

Jag var på plats i god tid, ringde nervöst till Fredrik innan jag gick in och tog sedan god tid på mig på toaletten innan jag fick mod att ge mig av mot avdelningen.
Anmälde mig i receptionen ca 12.40 och hann inte mer än sätta mig på en besöksstol innan en sköterska kom för att plocka upp mig.
Jag leddes in i ett omklädningsrum som sedan ledde till en stor sal med gigantiska maskiner. Då jag var tidigt ute fick jag sitta en stund på britsen och småprata med det två sköterskorna samtidigt som de tog fram alla de sterila verktyg som skulle användas. En låååång pinne med en kateter fastnade mina ögon på, den såg grotesk ut!
Ingen av tjejerna hade gjort undersökningen så de kunde inte ge mig så mycket råd om hur det skulle kännas, men jag fick ändå ett lugn när jag satt där och väntade.
När doktorn kommer in har jag redan blivit lagd ner med benen upphängda i taket. Han skrattade lite och talade om att han brukar försöka hälsa i sittande ställning.
Han berättade att han skulle föra in katetern och blåsa upp den för att sedan spruta in kontrastvätska i livmodern, denna ger sig sedan iväg ut i äggstockarna om det finns fri passage.
Ja, inte gjorde det ont i alla fall. Lite mensvärksaktigt i ena äggstocken vilket kan ha berott på att det spolades rent just när vätskan gick igenom. Annars var det inte farligt alls. Visst, jag är ju inte van att få saker uppstoppade i livmodern så nog kände jag det men det var superlugnt verkligen.
När jag låg där med den långa pinnen mellan benen tog han flera röntgenbilder och jag fick vrida och vända på mig för att han skulle kunna ta från olika vinklar. Han visade sedan mig bilderna (som jag såklart inte förstod ett dugg utav) och förklarade att allt ser superbra ut, han pekade på något sytrådsstort streck som skulle föreställa äggledare och sa att det var fri passage hela vägen.

Några minuter över 13 lämnar jag sjukhuset, så fruktansvärt nervös helt i onödan – igen.

Fredrik bokade tid för spermaprov vilket han tog den 31 mars, på hans remiss stod det att det förra provet var otillräckligt vilket gyn efter ett telefonsamtal förklarade med att de var lite trötta hans små riddare just den gången.
Det nya provet visade sig vara mycket bättre!

Pga läkarbyte tog det nästan 2 långa månader innan vi fick tid hos gyn igen, och ja, det ser ni ju mer om i inlägget ovan.

Idag har jag (Fredrik) lämnat Spermaprov. Med en liten plastburk i handen begav jag mig till sjukhuset och letade reda på vart jag skulle för att lämna provet. Nästa steg var att hitta en toalett… Sedan lämnades prov och en blankett in där jag fick fylla i senaste samlag för att de skulle veta att spermierna var färska. Mer komplicerat var det inte, nervositeten var som vanligt bortkastad. Mia har fått remiss till röntgen av Livmodern, oturligt nog stänger de över sommaren och öppnar inte igen förrän vecka 36!! Men den som väntar på något gott…

Jag passade på att fråga om remissen jag skulle få till röntgen men jag hade missförstått så jag skulle inte få något hemskickat utan jag ska ringa röntgen på lasarettet när jag får min mens. Jaha, problemet är ju då att jag inte har någon mens!
De är hårda på röntgen för om det är mellan två menstruationer så kan det finnas en befruktning som man inte vill skada. Vilket man då gör om man sprutar in kontrastvätska för då rensas hela systemet.
Gyn stöter ju dock på kvinnor hela tiden som har oregelbunden eller ingen mens alls så sköterskan bad mig göra gravtest och sedan ringa direkt till röntgen och boka tid. Ger de inte med sig får jag ringa gyn och de får ringa till röntgen och tjata. Jag går ju dit för att jag VILL bli gravid, inte för att jag ska ta bort det som eventuellt finns så de måste ju inse att man tar risken. Nerskärningar där som överallt annars.
Provsvar på blodproven, spermaprovet och röntgen får vi utringda när allt är klart och samlat hos gyn.
Fredrik ska göra spermaprov 5 juni.

Efter mycket nervositet så ringde jag den 26 april 2007 till Blekingesjukhuset i Karlskrona för att boka tid för och prata om barnlöshet, då jag antagligen inte har någon ägglossning så maler tankarna, kan vi få barn? Jag blev dock fruktansvärt illa bemött, de tyckte inte vi behövde komma dit förrän efter sommaren – om jag lyckats gå ner i vikt vill säga. De hänvisade till vårdcentralen alt. viktväktarna för att få hjälp med viktminskning.
Nu var det ju inte det vi ville höra, vi vill veta om vi kan få barn! Det behöver ju inte vara kvinnan det är fel på. Men efter väldigt elaka ord tackade jag för samtalet och allting brast. Efter många tårar och telefonsamtal med både Fredrik, syster Ebba och kompisen Veronica ringer jag till barnmorskemottagningen på Vårdcentralen.
Där kom det i alla fall en förklaring, sjukvården är så pass pressad att vid ett BMI över 30 så kan de inte hjälpa till, det lönar sig inte. Barnmorskan var väldigt tillmötesgående och förstod att jag kände mig sårad men förklarade att regler är regler och då de inte hade någon mottagning där hänvisade de mig vidare till Gynspecialisterna som är en relativt ny privatmottagning i Karlskrona för kvinnor.
Jag ringde direkt och där förklarade man att de har samma regler som landstinget men självklart får vi komma dit och träffa en doktor. Tack, det var ju bara det vi ville!
Den trevliga sköterskan som försökte förstå mig mellan mina gråtattacker förklarade att vi skulle vara beredda på att få höra sanningen om problematiken med övervikt och att anledningen till att man har en gräns på BMI 30 är att det kostar mycket mer med behandlingar på en överviktig kvinna, det går åt mer medicinering och tid.
Vi hälsades välkomna tillsammans kl 15:40 den 16 Maj 2007. Besöket skulle kosta 250 kr/person.
Vilken tur att jag var ledig denna dag, åkte till skogen med mamma och hundar och pratade även ut med henne. Hon berättade att även hon hade problem att bli gravid med mig och först efter att hon bokat en tid blev hon gravid i väntan på att komma dit.

Vi var ganska nervösa när vi gick dit på onsdagseftermiddagen… men redan i receptionen blev vi lugna för vi blev så väl omhändertagna av samma sköterska som bokat in tiden med oss.
I soffan i väntrummet satt en gravid kvinna med ett barn på 3-4 år. Hon var överviktig och såg så lycklig ut med en jättehärlig utstrålning, en sådan människa som man bara ser upp till genom att titta på. Nu var vi inte alls lika nervösa inför att vänta på att få träffa doktorn.
Efter inskrivning så fick vi då träffa doktor Owe (som berättade att han var från Skinnskatteberg när vi berättade att vi flyttat från Riddarhyttan och hit – världen är liten). Han började med att fråga oss varför vi var där och konversation kom igång rätt lätt efter det. Han frågade en hel del saker, om vi rökte, stressade, jobbade med lösningsmedel, om Fredrik spelat fotboll eller vad han gör på fritiden med tanke på eventuella pungsparkar J.
Jag tog upp att jag tidigare fått hormontabletter för att få igång ägglossningen och undrade hur det egentligen fungerar, kan man få det och gå hem eller vad gör man?
- Ja men än är inte den sista idioten född, sa han skämtsamt. Man kan inte bara skicka hem en patient med hormontabletter när man inte vet vad som är orsaken till utebliven ägglossning och menstruation. Dessa tabletter ger dessutom en hel del biverkningar, du hinner nästan dö innan du hunnit läsa igenom alla biverkningarna på bipacksedeln.
Han sa att vid rätt tillfälle skriver man ut tabletter och han fortsatte att förklara att övervikten gör att det finns ett överskott av Testosteron i kroppen, eller snarare ett underskott av något annat som vi inte kommer ihåg vad det heter som binder upp Testosteronet. Testosteron omvandlas av fettvävnad till Östrogen och med så höga halter av Östrogen så fungerar inte ägglossningen som den skall. Hypofysen känner av att det är tillräckligt höga halter och tillverkar inte mer, därav ingen ägglossning. Sen berättade han om hur det fungerar med ägglossning och vi fick båda lära oss allt mer ingående än de små kunskaper man har sedan innan. Owe ritade hur ägget växer till och när själva ägglossningen är, sen hur det bildas en cysta som kroppen till slut stöter bort om inte ägget är befruktat. Med hormonbehandling så startar man en utstötning först för att provocera fram dag 1 i menstruationscykeln och sedan ger man hormoner för att få igång ägglossningen. Först provar man med en tablett och fungerar inte det så tar man två tabletter nästa månad och till slut tre tabletter den tredje månaden för att öka dosen. Doktorn håller koll på hur man reagerar och man doserar sedan därefter för att få en jämn nivå.
Då blir man lite mörkrädd, min gynekolog i Katrineholm gav mig ett recept och sa vilken dag jag skulle börja äta och sen var det inte mer med det. Då hade han inte ens träffat Fredrik, man behöver ju vara två fertila av två kön för att det ska fungera.

Han fortsatte att berätta om IVF behandlingar (In vitro fertilisering som betyder befruktning i odlingsskål, dvs. befruktning utanför kroppen), detta kan bli nästa steg om man inte skulle lyckas med hormonbehandlingar. Han berättade även att alla som söker för barnlöshet får hormonbehandling även om man har ägglossning och detta för att stimulera extra och det kan då räcka för en befruktning.

Innan man kan sätta in en hormonbehandling så måste man veta att själva apparaturen fungerar, att spermierna är bra och äggledare sitter där de ska och att det finns fungerande kanaler. Det finns också andra saker som kan påverka t.ex. fel på sköldkörteln eller något i hypofysen. Så nu ska vi göra lite prover, Fredrik skall lämna spermaprov för att se om de tappra riddarna har tillräckligt krut och jag ska lämna blodprov för att de skall mäta lite nivåer. Sen blir det röntgen av livmodern där man sprutar in kontrastvätska för att se att den tar sig genom äggledarna så att allt fungerar där. Är allt okej så börjar men efter detta med en hormonbehandling och den övervakas genom ultraljud där doktorn ser om det har blivit några skillnader på äggbildningen. Han tog ultraljudsbilder idag för att ha något att jämföra med framöver.
Kan inte sluta att tänka på doktorn i Katrineholm… han hade ju ingen koll alls.

Vår nya doktor berättade att en generation spermier håller sig i 3 månader innan det bildas en ny generation, vilket innebär att om man gör ett prov som inte ser okej ut så måste man vänta i 3 månader på nästa test. Fick även förklarat att man i princip kan använda döda spermier för att få till en befruktning vid IVF.

Det var alltså nästan inget prat om min övervikt och de kändes så skönt, det här var precis vad vi var ute efter, förklaringar och en engagerad gynekolog som tycker om sitt jobb och det sa jag till honom också. Vi är jättenöjda med detta besök och väntar nu på tid för spermaprov och röntgen av livmodern.